Att sätta gränserna för vad som är tillåtet är inte alltid enkelt och trevligt. Men det är alltid nödvändigt, för utan barn blir det varken friare eller lyckligare. Det viktigaste är att reglerna och begränsningarna är rimliga..
”Ja, han beter sig som han vill, men jag klarar inte av honom! Även om du ropar på honom hela dagen är allt värdelöst: han gör bara vad han själv vill! ”Det är inte lätt för alla att behålla sin auktoritet, och denna svårighet är främst vår personliga historia. För att begränsa barn känner föräldrar sig berättigade till det. För detta, för att våra egna föräldrar ska förmedla ”stafettpinnen”, förtroendet för vår goda mammas eller pappas förmåga. Och vi behöver inte ha något ”auktoritetsproblem” i vår barndom. Nu har vi själva svårt att införa rätt riktlinjer för barn, eftersom vi själva berövas dem. Om vuxna tyranniserade oss kommer vi att vara rädda för att ”gå för långt”, för att utsätta våra barn för det vi själva led av. På grund av denna rädsla (medvetslös) har föräldrar ofta många problem. Det stör att vara fast och undertrycka deras barns oacceptabla beteende, vilket leder till att vi själva, ovilligt, tillför olydnad. När allt kommer omkring, för ett barn är ”tystnad ett tecken på samtycke.” För att fastställa regler och begränsningar för barnet, utan att vara alltför plågad över detta, måste du vara tydlig om vad de är för. Föräldrar införs ofta förbud främst för sig själva (för sin egen sinnesfrid) eller för andra (för att hjälpa sina barn att anpassa sig i samhället). Därför känner de ofta en skuldkänsla, de är rädda för att begå våld mot barnet, för att ta bort hans frihet, för att bryta hans personlighet. De är rädda att missbruka sin makt.
Att höja med respekt
”Respektfullt beteende gentemot andra människor börjar slå rot när det används för att åtminstone särskilja sig från andra”, förklarar den franska barnpsykoterapeuten Diane Purper-Wakille (Diane Purper-Wakille). – Som regel händer detta under det andra året av livet. Men redan före denna ålder uppfattar barnet våra ”signaler”. Vi bidrar till utvecklingen av respektfull attityd gentemot andra (inklusive oss själva) i honom, när vi hjälper barnet att skilja mellan hans behov och andras behov, naturligtvis, med ett personligt exempel i vardagen. Mycket beror också på hans känslomässiga smink: det är svårare för ett barn med mindre utvecklad empati (känslighet för andras känslor) att förstå att han skadar någon än hans överkänslighet mot en ettåring. Den första kommer att finna det svårare för honom att välja mellan aggressivt beteende: det är nödvändigt att utvärdera (kalla ord) både själva handlingen och dess konsekvenser (för andra människors känslor), som han inte vet hur man kan förutse. På denna grund kommer förmågan att betrakta den andra som en person och därför respektera honom byggas. ”.